angiepangie

Har lite tankar som snurrar och har sig, utan någon att kunna prata med det om. För man KAN inte prata om allt, vissa tankar är inte något man kan dela med alla, eller ens någon. Och ska jag ändå välja att dela det med alla eller inte någon, så väljer jag inte någon. Alla gånger.

Försöker också intala mig själv att det kommer bli som vanligt igen, en vacker dag lixom bara hux flux sådär så vaknar jag och allt är som det ska. Som det borde. Även fast jag innerst inne ändå vet att det inte riktigt funkar så. Det gör nog inte det, och kommer nog inte börja göra det heller. Synd. Det hade varit skönt.


Tänker mycket på mina val här i livet och hur dem alla har tagit mig dit jag är idag. Med facit i hand skulle jag göra annorlunda vid många tillfällen, men sen kommer jag på att hade jag inte fattat det där felaktiga beslutet så hade inte det hänt, eller det hade inte blivit så, jag hade inte gjort si eller så, jag hade inte gått igenom ditt eller datt.. osv.. Ändå fortsätter jag ibland tänka att jag skulle gjort annorlunda och sen försöka komma på andra sätt som det bra skulle kunna hända på.. Men inser oftast att det inte skulle bli samma sak, på samma sätt. Så jag återgår till att försöka förlika mig med tanken att jag inte skulle ändra någonting med facit i hand. (Även om jag vet att jag skulle gjort annorlunda om jag fick gå tillbaka.) Knepig cirkel det där, men så är det.
Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte fattat dem beslutet jag gjort. Bra som dåliga.

Sen finns ändå dem där tankarna som kittlar lite på fantasinerven. ''Tänk om jag hade gjort så istället..'' ''Tänk om jag hade sagt så istället..'' ---> ''Vad hade hänt då? Vart hade jag varit då?''
Trots att det inte är något jag kan förändra så gillar jag att IBLAND kittla lite på den där nerven. När jag känner att jag kan kontrollera det, de dagarna jag inte ångrar ett visst beslut extra mycket - de dagarna dessa ''tänk om...'' inte slutar med tårar längs kinderna och ett hjärta som känns som krossad is. Då kan jag kittla på fantasinerven.

Nu är lunchen slut, så det är väl bara sätta igång och jobba igen.

Men bara för att ha det sagt; Är fruktansvärt less på folk och människor (ja det är skillnad) som tar en för givet. Oerhört less på falska idioter som vänder kappan efter vinden. Trött på folk som kan utnyttja utan att blinka eller ens bry sig om hur mycket det kan såra.
Nej. stopp där. Lunchen slut.
Hadebrahej.

Många har bett om tips på viktminskning eftersom jag har gått ner en del..
Helt ärligt vet jag väl inte riktigt vad jag ska skriva, då jag inte gick på någon diet, jag tränade/motionerade inte överhuvudtaget..

Det enda jag gjorde som medveten förändring var att: Sluta dricka coca cola, och om jag gjorde det så drack jag coca cola zero. Och så slutade jag ha socker i kaffet ( drog ner successivt från ca 2,5 tsk ).
Sen kom resten av sig självt. typ?

Minskat sockerintag minskade sötsuget (har aldrig och kommer aldrig förbjuda mig själv att äta godis eller vad det nu kan vara, jag äter det jag vill när jag vill. )
Sen lärde jag mig att lyssna på min kropp, att känna när jag faktiskt var mätt och då sluta äta.

Men jag ändrade inga matvanor, så som i VAD jag åt. Åt som vanligt, bara mindre portioner (och återigen: inte för att jag medvetet tog mindre mat, utan för att jag medvetet slutade äta när jag faktiskt var mätt. )

En del av mig önskar väl att jag skulle kunna säga till er som frågat om tips att: ät det, drick det, träna då och så.
Men sorry, det kan jag inte.

Jag tror inte på det här med dieter överlag om jag ska vara ärlig. En diet är för mig en tillfällig grej för att gå ner i vikt. Jag kan inte se någon av alla dieter som finns, som ett långvarigt sätt att leva på/med.  (Kan tänka mig att jag kan få påhopp nu om att jag inte har koll eller vadsomhelst och jo det kan jag hålla med om. För jag bryr mig inte. Hade jag önskat ha full kunskap om alla/någon diet hade jag skaffat mig det. Men som sagt: jag tror inte på det, så varför ska jag? :) )

Jag tror att kroppen behöver både fett,proteiner och kolhydrater. Punkt.
Så att 'ta bort' eller minska på något av det under en period, ser jag inte som en lösning. Visst man kanske lyckas gå ner några kilon, men när man börjar äta ''normalt'' igen kommer kilona tillbaka och biter dig i rumpan.

Det här med träning då.. Kan som sagt inte ge några tips där heller, då jag inte har någon vare sig erfarenhet eller kunskap. Sorry.

Det jag kan säga är viktigast för att lyckas med en viktminskning och livsförändring kommer jag avsluta detta blogginlägg med sen.  (håll i hatten, det kommer )

För en sak ska sägas: Är du ute efter en långvarig och bestående viktminskning måste du vara medveten om och beredd på att det inte bara är din vikt och ditt utseende du skall förändra. Det är DIG själv och ditt sätt att tänka på och se dig själv på. För oavsett om du har några kilon för mycket pga att du äter för mycket godis, om du äter för stora portioner eller vad det nu kan vara, så för att viktminskningen ska lyckas och bli långvarig, så handlar det inte enbart om att bryta vanorna. Du måste även bryta beteendet, gå till roten med VARFÖR du egentligen äter/svullar/vadsomhelst som du gör nu.

Ingen annan kan göra den här förändringen ÅT dig, det är du själv som måste göra det. Dina nära och kära behöver finnas som stöd, men beslutet och så småningom framgången är DIN förtjänst!! :)

Blicken flackar,hjärtat slår snabbt, lungorna smärtar vid varje andetag och kinderna är fuktiga av salta tårar. En vardag jag dessvärre har blivit alldeles för bekant med. Känslorna åker bergochdalbana i kroppen och jag har ingen aning om vart jag ska göra av allt. Alla tankar och alla känslor, alla önskningar och drömmar, alla frågor och funderingar.

Fingrarna bränner och bönfaller både hjärta,hjärna och själ om att få ge uttryck för NÅGONTING på NÅGOT sätt.
Jag har alltid varit väldigt bra på att formulera mig i skrift (värre är det 'live' så att säga..) fast nu var det så fruktansvärt länge sen så jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Men just nu känner jag bara att det funkar inte längre att bara lägga locket på och bygga på allt det jobbiga, nu måste jag bli av med lite innan jag kan fylla på med mer. Alternativt bearbeta och hantera det jobbiga som redan ligger. Det återstår att se hur det blir egentligen. Hur som så måste skiten ut och nu spelar det väldigt liten roll hur det blir.. 

Jag har hamnat i en jävligt ond cirkel, som jag dessvärre inte finner någon som helst kraft till att ta mig ur. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska göra. Den onda cirkeln består av lite allt möjligt egentligen, men framförallt tror jag det handlar om besvikelse,känsla av misslyckande och allmän förvirring om vem jag är och vad jag vill.

Jag är besviken på mig själv för att jag är i den situationen jag är. Jag är besviken på mig själv för att jag en gång fattade fel beslut och tillät mig att hamna här. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tänkte. Jag är besviken på mig själv för att jag var ung (dålig bortförklaring eller bara ärlig?) och ansvarslös. Jag är besviken på mig själv för att jag mår som jag gör. Jag är besviken på mig själv för att jag inte finner någon kraft att kliva ur denna onda cirkel. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tycks kunna sluta springa i hamsterhjulet som inte leder mig framåt utan faktiskt bara tröttar ut mig.

Jag känner en konstant känsla av misslyckande. Då gäller det både i min roll som anställd, som vän, som syster/dotter, som flickvän men framför allt som mamma. Helvete vad det svider att skriva det, att erkänna det. Herregud.

Jag vet att jag KAN prestera och vara en (jävligt!) bra säljare, men det funkar inte när jag inte mår bra. Jag finner inte motivation till ATT prestera (pga alla tankar och känslor), vilket resulterar i vad jag ser som bristande resultat, vilket i sin tur resulterar i känslan av misslyckande. Vilket i sin tur sänker mitt självförtroende förbi noll och då kan jag inte direkt peppa mig själv att prestera bra, vilket ökar det bristande resultatet... You see my point here with the circle?

Förut ansåg jag mig själv vara en bra vän. Väldigt bra tom i vissa lägen. Men nu på senaste tiden har jag inte varit det och från djupet av mitt hjärta: Förlåt mig, mina vänner. Men i alla tankar och känslostormar, alla måsten och ''att göra'' försvinner orken till att vara vidare social ens. Och jag är jätteledsen för det. Sen är det också som så att ni som känner mig, på riktigt, VET hur jag funkar. Ni VET att jag stänger in mig i mig själv när jag mår dåligt, att jag inte gärna öppnar mig och pratar. You know it. But still: I'm sorry.. Ni som står ut med mig just nu, som har tålamod (?) att vänta (ööh? Missförstå mig rätt): Tack. Ni som vänder ryggen till och inte vill ha med mig att göra: Förlåt. Men jag förstår. Tiden får utvisa vem som hamnar på vilken sida.

Ja och rollen som syster faller sig väl ganska nära till rollen som vän. Fördelen här är att ni, mina syskon, måste stå ut med mig. ;) :) <-- titta ett leende. :) Älskar er hur som helst, jag återkommer som den glada systern när jag fått ordning på mig själv och mitt liv.. <3

Sådärja, nu har ja tuggat lite på kanterna på kakorna, men nu kommer jag till mitten. (Det jag menar med min svårtolkade och rätt töntiga metafor är att nu har jag tagit upp det ''lätta'', nu kommer jag till det lite tyngre..)

Rollen som flickvän då.. Nu klumpar sig orden och jag vet inte hur jag ska få fram det här korrekt.. Ehrm. Jag känner mig misslyckad som flickvän (ajj) då jag vet att jag just nu orsakar min pojkvän oro,smärta och grubbel. Iom min situation, det är definitivt inte så att jag gör det frivilligt. Men kan inte skaka av mig känslan att det inte ska vara så här. En flickvän ska få sin pojkvän att må bra och vara lycklig, inte få honom att grubbla,inte kunna sova och må allmänt dåligt.. Visst nu vet jag att jag 'överdriver' lite, han har försökt få mig att förstå att jag nog tror att han mår sämre än vad han gör.(Här kommer cirkeln in i bilden iom att jag intalar mig själv att han mår sämre, vilket därmed gör att jag mår sämre över att han inte mår toppen pga mig. See my point??) 
But still. Jag är inte den glada och kärleksfulla flickvännen just nu. Jag har varit det, men är det inte nu. Självklart mår man inte alltid jättebra och är inte alltid glad, men just nu är det alldeles för sällan känner jag, för att det ska vara okej. Och som ni som känner mig vet: När jag mår dåligt är jag inte gärna den som hoppar upp i famnen och öppnar mig och pratar ut om vad som försigår inom mig. Nejnej. Jag har inte fått smeknamnet musslan av mitt ex för ingenting. Jag stänger in mig i mig själv, likt en mussla. Pratar inte med någon. Likt en mussla (?). Whatever. Min oförmåga att öppna käften resulterar i att jag lägger locket på, vilket resulterar i att allt det jobbiga-alla tankar och känslor växer och jag blir som en vandrande vattenkran. Plötsligt öppnas kranen och tårarna sprutar som aldrig förr. Men ord? Nej.
Nu har jag snurrat iväg mig i mina tankar, men det jag vill få fram är: Jag känner mig misslyckad som flickvän (ajj igen) för att jag inte är den glada flickvännen jag så gärna vill vara, den han förtjänar att få vara med. 
Älskling: Jag älskar dig!



Sådärja, nu var det klart. Eller nej?Fan. visst var det väl inte? Nu har jag tagit mig igenom småkakorna, nu kommer jag till den maffiga tårtan.. Shit vilka korkade liknelser jag gör.
Ok, here I go.
Jag känner mig misslyckad som mamma. punkt och aj som fan. Jag känner mig misslyckad som mamma för att jag vet att jag kommer att skuttas tillbaka till ruta ett. När jag lämnade Thomas och jag bodde hemma hos syrran(det var ett tag sen, men skillsen att länka sitter i) först,sen mamma, då hade jag Jonathan varannan helg. Det är 4 (FYRA!) dagar per månad. 96 timmar på en månad som min son fick vara med sin mamma. Hur jag mådde är egentligen helt ovesäntligt, men för den som inte vet så mådde jag inte direkt bra. Inte alls. Men min son. Åh herregud,min älskade son. Min oskyldiga lilla 5åring som inte fick vara med sin mamma mer än 96 timmar/månad- han mådde fruktansvärt dåligt. Och allt var pga mig och att jag lämnade hans pappa. (och indirekt honom:( ) När jag väl fick tag på en lägenhet var lyckan total. Vi började vänja in oss sakta, vi började med att han var här fre-sön, sen tor-mån, sen ons-mån osv osv, tills jag hade honom varannan vecka. Jag insåg och förstod att det skulle göra skillnad på Jonathan och hans humör, men att det skulle bli en sån radikal förändring var jag inte beredd på! Nu pratar jag POSITIV förändring! Vi fick in våra små rutiner osv, allt rullar på toppen verkligen. Men nu har jag ingen aning om hur det kommer bli. Jag har i dagsläget ingen aning om vart JAG ska ta vägen ens och kan därmed ännu mindre bilda mig en uppfattning om hur mitt umgänge med Jonathan kommer se ut efter den 8 januari. Det kan jag i dagsläget verkligen inte uttala mig om. I en perfekt värld hittar jag en ny lägenhet,dit jag flyttar och ingenting förändras i umgänget- bara platsen som ändras. Men återigen, ni som känner mig vet att jag är inte den som tänker sådär positivt. Jag ser bara framför mig hur det återigen blir som det har varit. Jag inkvartad nånstans i ett hörn-gråtandes och smärtsamt medveten om att min son mår dåligt pga mig, och min son boende på heltid hos sin pappa.
Det krossar mig och mitt hjärta sönder och samman att jag inte kan veta att jag har en fast punkt för min son. Det gör mig ont att inte kunna erbjuda honom ett stabilt hem, utan att riskera att behöva flytta efter 6 månader för att andrahandskontraktet går ut. Jag är besviken på mig själv för att jag inte känner att jag kan vara den mamman jag vill vara för min son. Den glada mamman han förtjänar.

 

Ja. Många känslor och självplågande tankar. Men helt berättigade.
Jag VET att allt alltid löser sig, att ''Om det finns ett problem, så finns det en lösning''. Jag vet. Det är inte det jag säger, och tror du det bör du läsa texten (igen?).

Nu blev det här sisådär jättemycket längre än vad jag hade tänkt mig, men som sagt: Fingrarna tog över och krävde att få göra sitt. Och på något märkligt sätt känns det bättre, det känns lite lättare. Inget av mina problem har löst sig iom att jag skrivit det här, men ändå så känns det lite lättare. Märklig känsla. Befriande, men märklig.

På återseende.



Btw! Millan : Tycker du inte att min design ser lite trååååkig ut.......??? ;-)

 

 

---

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem

vi skapat med det gamla sättet att tänka.

---

Hej på er! :)
Är så sjuuukt bloggsugen, har massa som ja vill skriva av mig om.. Meeen nu har ja inte tid, min älskade son är här i helgen och ska fortsätta umgås med honom nu.. =D
Men vi får se sen om ja bloggar i den här bloggen, eller om ja startar en ny.. Hmm.. =)

DÅ

 

---

NU

Nej, det blir det verkligen inte.. Våra liv förändras hela tiden, oftast är det väl ganska små förändringar som sker, men likförbannat är det förändringar..
Sen kommer dom stora förändringarna, dom som slår allt upp och ner. Dom som välter omkull oss och vi inte vet hur vi ska hantera. Allt blir annorlunda.
Ni som står mig närmast vet redan vad det är som har hänt och/eller kommer hända.. Och det får vara bra så till att börja med.. Finns bara en som står mig nära som jag inte pratat med om det här ännu. Förlåt mig för det. Men det är inte så enkelt.

Nej, nu ska jag försöka tänka på annat, ska sätta igång och julpynta hade jag tänkt.. Kan vara mysigt med lite julstämning, julbelysning m.m... Kan behövas i detta läge.. :)

---

Jag valde att ta bort mitt hyffsat arga inlägg som jag skrev igår, kände att det är lika bra..
Sånt där kan jag hålla för mig själv och inte skriva här i bloggen..




Fattar inte ens varför jag skriver i den här bloggen längre?
Känns som att det är helt meningslöst egentligen..



Men samtidigt så vill jag skriva av mig.. Kanske ska skaffa mig en blogg som INGEN får adressen till, där jag enbart kan skriva av mig?  Hmm, det tål att funderas på..