angiepangie

Blicken flackar,hjärtat slår snabbt, lungorna smärtar vid varje andetag och kinderna är fuktiga av salta tårar. En vardag jag dessvärre har blivit alldeles för bekant med. Känslorna åker bergochdalbana i kroppen och jag har ingen aning om vart jag ska göra av allt. Alla tankar och alla känslor, alla önskningar och drömmar, alla frågor och funderingar.

Fingrarna bränner och bönfaller både hjärta,hjärna och själ om att få ge uttryck för NÅGONTING på NÅGOT sätt.
Jag har alltid varit väldigt bra på att formulera mig i skrift (värre är det 'live' så att säga..) fast nu var det så fruktansvärt länge sen så jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Men just nu känner jag bara att det funkar inte längre att bara lägga locket på och bygga på allt det jobbiga, nu måste jag bli av med lite innan jag kan fylla på med mer. Alternativt bearbeta och hantera det jobbiga som redan ligger. Det återstår att se hur det blir egentligen. Hur som så måste skiten ut och nu spelar det väldigt liten roll hur det blir.. 

Jag har hamnat i en jävligt ond cirkel, som jag dessvärre inte finner någon som helst kraft till att ta mig ur. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska göra. Den onda cirkeln består av lite allt möjligt egentligen, men framförallt tror jag det handlar om besvikelse,känsla av misslyckande och allmän förvirring om vem jag är och vad jag vill.

Jag är besviken på mig själv för att jag är i den situationen jag är. Jag är besviken på mig själv för att jag en gång fattade fel beslut och tillät mig att hamna här. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tänkte. Jag är besviken på mig själv för att jag var ung (dålig bortförklaring eller bara ärlig?) och ansvarslös. Jag är besviken på mig själv för att jag mår som jag gör. Jag är besviken på mig själv för att jag inte finner någon kraft att kliva ur denna onda cirkel. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tycks kunna sluta springa i hamsterhjulet som inte leder mig framåt utan faktiskt bara tröttar ut mig.

Jag känner en konstant känsla av misslyckande. Då gäller det både i min roll som anställd, som vän, som syster/dotter, som flickvän men framför allt som mamma. Helvete vad det svider att skriva det, att erkänna det. Herregud.

Jag vet att jag KAN prestera och vara en (jävligt!) bra säljare, men det funkar inte när jag inte mår bra. Jag finner inte motivation till ATT prestera (pga alla tankar och känslor), vilket resulterar i vad jag ser som bristande resultat, vilket i sin tur resulterar i känslan av misslyckande. Vilket i sin tur sänker mitt självförtroende förbi noll och då kan jag inte direkt peppa mig själv att prestera bra, vilket ökar det bristande resultatet... You see my point here with the circle?

Förut ansåg jag mig själv vara en bra vän. Väldigt bra tom i vissa lägen. Men nu på senaste tiden har jag inte varit det och från djupet av mitt hjärta: Förlåt mig, mina vänner. Men i alla tankar och känslostormar, alla måsten och ''att göra'' försvinner orken till att vara vidare social ens. Och jag är jätteledsen för det. Sen är det också som så att ni som känner mig, på riktigt, VET hur jag funkar. Ni VET att jag stänger in mig i mig själv när jag mår dåligt, att jag inte gärna öppnar mig och pratar. You know it. But still: I'm sorry.. Ni som står ut med mig just nu, som har tålamod (?) att vänta (ööh? Missförstå mig rätt): Tack. Ni som vänder ryggen till och inte vill ha med mig att göra: Förlåt. Men jag förstår. Tiden får utvisa vem som hamnar på vilken sida.

Ja och rollen som syster faller sig väl ganska nära till rollen som vän. Fördelen här är att ni, mina syskon, måste stå ut med mig. ;) :) <-- titta ett leende. :) Älskar er hur som helst, jag återkommer som den glada systern när jag fått ordning på mig själv och mitt liv.. <3

Sådärja, nu har ja tuggat lite på kanterna på kakorna, men nu kommer jag till mitten. (Det jag menar med min svårtolkade och rätt töntiga metafor är att nu har jag tagit upp det ''lätta'', nu kommer jag till det lite tyngre..)

Rollen som flickvän då.. Nu klumpar sig orden och jag vet inte hur jag ska få fram det här korrekt.. Ehrm. Jag känner mig misslyckad som flickvän (ajj) då jag vet att jag just nu orsakar min pojkvän oro,smärta och grubbel. Iom min situation, det är definitivt inte så att jag gör det frivilligt. Men kan inte skaka av mig känslan att det inte ska vara så här. En flickvän ska få sin pojkvän att må bra och vara lycklig, inte få honom att grubbla,inte kunna sova och må allmänt dåligt.. Visst nu vet jag att jag 'överdriver' lite, han har försökt få mig att förstå att jag nog tror att han mår sämre än vad han gör.(Här kommer cirkeln in i bilden iom att jag intalar mig själv att han mår sämre, vilket därmed gör att jag mår sämre över att han inte mår toppen pga mig. See my point??) 
But still. Jag är inte den glada och kärleksfulla flickvännen just nu. Jag har varit det, men är det inte nu. Självklart mår man inte alltid jättebra och är inte alltid glad, men just nu är det alldeles för sällan känner jag, för att det ska vara okej. Och som ni som känner mig vet: När jag mår dåligt är jag inte gärna den som hoppar upp i famnen och öppnar mig och pratar ut om vad som försigår inom mig. Nejnej. Jag har inte fått smeknamnet musslan av mitt ex för ingenting. Jag stänger in mig i mig själv, likt en mussla. Pratar inte med någon. Likt en mussla (?). Whatever. Min oförmåga att öppna käften resulterar i att jag lägger locket på, vilket resulterar i att allt det jobbiga-alla tankar och känslor växer och jag blir som en vandrande vattenkran. Plötsligt öppnas kranen och tårarna sprutar som aldrig förr. Men ord? Nej.
Nu har jag snurrat iväg mig i mina tankar, men det jag vill få fram är: Jag känner mig misslyckad som flickvän (ajj igen) för att jag inte är den glada flickvännen jag så gärna vill vara, den han förtjänar att få vara med. 
Älskling: Jag älskar dig!



Sådärja, nu var det klart. Eller nej?Fan. visst var det väl inte? Nu har jag tagit mig igenom småkakorna, nu kommer jag till den maffiga tårtan.. Shit vilka korkade liknelser jag gör.
Ok, here I go.
Jag känner mig misslyckad som mamma. punkt och aj som fan. Jag känner mig misslyckad som mamma för att jag vet att jag kommer att skuttas tillbaka till ruta ett. När jag lämnade Thomas och jag bodde hemma hos syrran(det var ett tag sen, men skillsen att länka sitter i) först,sen mamma, då hade jag Jonathan varannan helg. Det är 4 (FYRA!) dagar per månad. 96 timmar på en månad som min son fick vara med sin mamma. Hur jag mådde är egentligen helt ovesäntligt, men för den som inte vet så mådde jag inte direkt bra. Inte alls. Men min son. Åh herregud,min älskade son. Min oskyldiga lilla 5åring som inte fick vara med sin mamma mer än 96 timmar/månad- han mådde fruktansvärt dåligt. Och allt var pga mig och att jag lämnade hans pappa. (och indirekt honom:( ) När jag väl fick tag på en lägenhet var lyckan total. Vi började vänja in oss sakta, vi började med att han var här fre-sön, sen tor-mån, sen ons-mån osv osv, tills jag hade honom varannan vecka. Jag insåg och förstod att det skulle göra skillnad på Jonathan och hans humör, men att det skulle bli en sån radikal förändring var jag inte beredd på! Nu pratar jag POSITIV förändring! Vi fick in våra små rutiner osv, allt rullar på toppen verkligen. Men nu har jag ingen aning om hur det kommer bli. Jag har i dagsläget ingen aning om vart JAG ska ta vägen ens och kan därmed ännu mindre bilda mig en uppfattning om hur mitt umgänge med Jonathan kommer se ut efter den 8 januari. Det kan jag i dagsläget verkligen inte uttala mig om. I en perfekt värld hittar jag en ny lägenhet,dit jag flyttar och ingenting förändras i umgänget- bara platsen som ändras. Men återigen, ni som känner mig vet att jag är inte den som tänker sådär positivt. Jag ser bara framför mig hur det återigen blir som det har varit. Jag inkvartad nånstans i ett hörn-gråtandes och smärtsamt medveten om att min son mår dåligt pga mig, och min son boende på heltid hos sin pappa.
Det krossar mig och mitt hjärta sönder och samman att jag inte kan veta att jag har en fast punkt för min son. Det gör mig ont att inte kunna erbjuda honom ett stabilt hem, utan att riskera att behöva flytta efter 6 månader för att andrahandskontraktet går ut. Jag är besviken på mig själv för att jag inte känner att jag kan vara den mamman jag vill vara för min son. Den glada mamman han förtjänar.

Ja. Många känslor och självplågande tankar. Men helt berättigade.
Jag VET att allt alltid löser sig, att ''Om det finns ett problem, så finns det en lösning''. Jag vet. Det är inte det jag säger, och tror du det bör du läsa texten (igen?).

Nu blev det här sisådär jättemycket längre än vad jag hade tänkt mig, men som sagt: Fingrarna tog över och krävde att få göra sitt. Och på något märkligt sätt känns det bättre, det känns lite lättare. Inget av mina problem har löst sig iom att jag skrivit det här, men ändå så känns det lite lättare. Märklig känsla. Befriande, men märklig.

På återseende.



Btw! Millan : Tycker du inte att min design ser lite trååååkig ut.......??? ;-)