angiepangie

Just nu känns det som att jag står framför ett långt stup och lutar.
Tårarna rinner utan att jag kan kontrollera det.
Tankarna snurrar och just nu, denna stund, känns det som att jag bara vill ta ett kliv och falla ner i djupet...
Allt för att slippa... allt! Är så jävla less på att leva som vi gör nu...
Jag försöker hålla huvudet högt, men jag har börjat tappa tron på mig själv och vad vi klarar av...
Finns så många tankar, jag önskar att vi hade gjort annorlunda när det gäller så många saker!
Det är jävligt enkelt att sitta här och vara efterklok, att önska att om vi hade gjort si eller så istället så hade vi sluppit allt det här...
Är bara allmänt nere just nu, det verkar inte som att det blir någon jul i detta hem överhuvudtaget i år...
Ledsen bonusbarn, men det är den hemska sanningen..
Finns inga pengar till någonting, och med tanke på deras önskelistor så kommer det definitivt bli en besvikelse för dom på julafton... Vi får se om vi kan hitta på något roligt, kan inte skriva vad jag tänker på då 2 av bonusarna läser bloggen... ;-)

Det känns som att jag är sekunder ifrån ett psykbryt utan dess like. Är ständigt irriterad och arg...
Jonathan är i en fruktansvärt jobbig period, jag hade säkerligen kunnat klara av det om jag varit stabil i mig själv och i livet, men det är jag inte, och hans trots/bus/whatever går mig verkligen på nerverna. Känns som att jag är på väg in i väggen i en jävla raketfart och jag kan inte göra någonting för att stoppa det...
Jag fattar inte ens hur jag tänker till och från, ibland är hjärnan sharp som attan, men nu på senaste tiden har den oftare och oftare varit i energisparläge, den funkar lixom inte...

Allt detta med huset och idioten som försöker sabba, sätter också spår i mig, jag går ständigt runt och oroar mig för om vi kommer få det sålt, hur mycket vi kommer få, vart vi ska ta vägen sen osv... hur det kommer gå med allting...

Jag har panik inför julen. Nu har jag skrivit det. Jag brukar älska julen och allt som hör till, men i år känns allting bara jobbigt. Inga pengar, ingen julmat, inga julkänslor, ingenting!!
Jag ser verklgen fram emot nyårsafton, då jag vet att jag kommer vara själv. Så fort jag har lagt Jonathan så är jag ensam. Då kan jag göra vad jag vill i stort sett. Ta ett bad, lyssna på musik, läsa en bok, gråta, prata med mig själv eller vad fan som helst! Och 'umgås' med presentkorgen som jag vunnit hos Duracellmamman... =)

Varför är det så att alla dessa känslor och tankar kommer fram när det blir mörkt?? Eller ja, jag inser nog inte att det är mörkt förns jag har lagt Jonathan... Som sagt, hjärnan hänger inte med lixom...

Jag är så jävla trött på idioter, fattar inte hur ni(nämner inga namn) tänker?! Men det är ju egentligen ert problem, varför går jag och irriterar mig på det?

Jag är så jävla less på mig själv, för den jag har blivit och hur jag ser ut. Men just nu finns det ingen ork till någonting annat än att se till att dagen går, hålla upp huvudet och andas.
Jag är så jävla besviken på mig själv över hur extremt blåögd och naiv jag har varit, hur fan kunde jag inte se?!?!
Jag är så jävla arg på mig själv för att jag tillät mig själv att lita på dig igen, att jag tillät mig själv att älska dig igen, hur fan kan jag vara så jävla korkad?!

Nej, det här inlägget blev inge kul, men det är så här jag känner mig just nu. Vet inte ens om ni kan förstå, känns som att jag bara svamlat mig fram nu. Bara klickat på bokstäverna på tangentbordet.

Jag har eventuellt kommit på en lösning på hur vi kan få jul i detta hus, men den lösningen krossar mitt hjärta och mina drömmar... Men jag antar att jag kan ordna det och drömma vidare tills det är bättre tillfälle... Att inte göra det som jag planerar, vore egotrippat av mig. Men samtidigt känns det dumt. ska jag göra det bara för att kunna fira jul? Finns det verkligen ingen annan lösning?? (nej, det finns det inte)

Nej, nu får jag ge mig. Ta mig i örat och gå och lägga mig eller något, innan dessa tankar tar över mitt förstånd.

Mår jag såhär imorgon, kommer jag hålla mig borta från bloggen. Jag vill inte att min blogg ska bli någon form av 'ett 'tycka-synd-om-mig-själv-forum'', så när jag mår såhär låter jag hellre bli att blogga...


Måste också säga att jag är ledsen för Veronicas och Jimmys skull, för allt dom går igenom. Men framförallt för lilla Celines skull... Hon är så liten, men har redan fått gå igenom så mycket, och resan fortsätter.... Jag tänker på er och finns här för er!

Hoppas att ni som läser min blogg mår bra i alla fall?? Hur är det med julstämningen hemma hos dig?

//Angie